Båten som gått mot sin
undergång
vände så plötsligt och gick
åter mot livet

Det som alltid
varit så mörkt
Blev uppvärmd av solens strålar

Kanske kanske kan
båten få uppleva det hon alltid
längtat efter
En värmande hand som tar hand om henne
Få känna det där alla
andra båtar talar om
Ordet hon knappt uttalar
då hennes vetskap om det är så liten

Ordet är kärlek
men kan hon känna det efter så lång tid
av hat?
Även om hon inte vet svaret nu
så fortsätter hon sin väg
mot ljuset och solsken
med något hon aldrig förut känt
hopp!

Varför?
Varför, låter jag dig plåga mig?
Svaret är för enkelt!
Ensamheten!

Den som ingen klarar av
hur mkt vi än tror det

Jag är den enda som kan sätta
STOPP!
Men jag ser bara på
och låter dig
ha sönder mig

Jag bränns sönder
Jag smärtar
Jag blöder

Jag ska rädda
medans jag är den som
förstör

Hur ska detta gå?
Jag kan bara vänta och se

Det finns så många ord som vill komma ur mig

Men vem ska lyssna på
mina tusen tals ord
Bara lyssna
Till ord
Utan att döma mina val
min tro om livet
På mitt sätt att se det

Inte som du, inte som ni
Kan jag var fri
Jag tror inte det

Och du
Vad fan håller du på med!?!
Vem tror du att du är?
Sluta spela dum
Det är ingen som går på det

Du va så snäll
men det är väl alla i början
sen växer hemska monster fram
och man undrar hur det gick till

Om du själv bara kunde förstå hur mkt du förstör
Hur kan man vara så dum!
Detta måste få ett slut!
Om du bara kunde förstå!

Aj, vad du gör illa mig
Låt mig va
Jag orkar inte

Sluta skyll ifrån dig
Du vet vad du gör!!!!

Hur kan du vet
Hur kan du lova
Hur kan du vara så säker?

Ord som ska ge hopp
Ord som sänker mig
Som gör mig
ensammare

Sluta tro
att just dina ord
är så speciella
Dom kan inte få det
att bli bra
bara för att din mun uttalar dom

Så va bara tyst!
Schhy…
Låt inte ett ord
komma över
dina läppar

Kommer det
så kommer det
men
gör det inte det
så har du lurat mig
Så tyst
inga mera ord

Ord så många
Jag kan inte höra dom alla
Allt är inte glömt
fast tiden går

Jag minns dina ord som
jag hört dom igår
Jag minns ord
löften
om det underbara
att du aldrig skulle svika

Men säg mig
vart är du nu
Inte här
BORTA!

Sår som gör så ont
Sår dina löften
rev upp
Djupa

Visa sår läker aldrig
Dom gräver sig djupare
och skaver
Sen finns bara tårar
som inte vill rinna
fast det gör så ont

Löften och åter löften
Jag har slutat tro
Lova mig inget mer
För paradiset
finns inte

Löften är till för att brytas
och det har du verkligen bevisat
Jag va inte värd
mer

Du fick belöningen
och
och jag blev nerputtad
i ett fall utan slut

Hatet!
Det växer
inom mig som en liten
boll
Större och större
när ska det ta slut?

 Jag hade drömmar
när förlora jag dom
när sjönk dom
och försvann
till botten

Om jag skrattar mkt
är jag lycklig då?

Sånger ifrån förr
sjungs igen
men jag är lika tyst
varför berätta något alla redan vet
men inte vill höra?

Jag tappa hoppet
jag går på fakta
inte på era ord
vad vet ni
som aldrig gråtit en tår
av riktigt smärta?

Jag vill inte drömma mer
Jag vill sväva bland molnen
och glömma allt för en stund

En stunds vila
en stund att andas ut
en stund att läka
det som gått
sönder

Glömt och borta
är det som jag trodde på
nu finns bara aska kvar
allt utom frågan varför!

Den är över mig igen!
Som en svart skugga
som suger ur all min kraft!

Känslan som besitter min kropp går inte att ta på
inte att förklara
Men vem skulle lyssna?

Jag skrek och lova
att aldrig mer
skulle du få åter ta min kropp
Nu är du här igen
och det är bara jag som kan bekämpa dig när du bestitter min kropp
Bara jag!
Och jag orkar inte!

Det är bieffekten av dig
Att orken fösvinner
hoppet och lusten att andas!
Minnet av något annat finns inte!

Kan du förstå något du aldrig känt?
Nej, jag förstod väl det!
Inte jag heller
men jag låsas inte så som du gör!

Om jag skär mig
sätter du då plåster på mig
eller slänger du ut mig i kylan
Dög jag bara på dina vilkor
Eller är du min räddande ängel som jag sökt men aldrig funnit
Finns du ens
Jag letar än

Förlåt för att jag inte är som jag borde
Jag älskar er ändå

Det är min kamp
min eviga kamp
för vad
mot vad?
You never know!

Och allt jag får i slutet är en sten med mitt namn
men ingen som minns min kamp
mot den värsta nemesis av dom alla
MIG SJÄLV!

När tankarna är för många
och handlingarna för få
då kommer ångesten och knackar på

Vill jag
eller
vill jag inte
Jag vänta och ser
fast jag är så trött
att min kropp är tung som en sten

Min kropp kämpar emot mig
Min stösta fiende
som jag inte kan döda

Skrattet som dog bort
mitt skratt
minns du det?

Se men inte röra!
Le men inte döda

Ångesten kommer kryppandes igen
och jag vet inte varför
kan inte förstå dess syfte
dess kraft
kanske har den funnits så länge att
jag bara är rädd för
dens existens?

Vad är du rädd för, fråga du
något du aldrig behöver vara rädd för
något du tror du vet något om men inte
har en blekaste aning om

Jag vill älska
och aldrig sluta
men vad finns att älska när
allt bara är svart?